Vinyljakten

Njurmännen började sin historia i Linköping någon gång 1983 -84. 1984 släpptes kasseten Vem är Paul? och sedan dess var stenen i rullning. Efter diverse kassetter släppte de singeln She's a fucker 1987.

Njurmännen är ett band som inte räds att experimentera med både ljud och musikaliska infall. I det ljuset kan man nog säga att låten She's a fucker är en rätt hittig låt för att vara av Njurmännen. Framförallt gillar jag sången på låten som är väldigt soulig. I övrigt bygger låten på en ganska enkel men effektiv bas-slinga som driver låten framåt. Ljudet är rått lite ruffigt, precis som man vill ha det i en äkta råsynth-låt.

Chinese junkies är ett flummigare nummer med en gnisslande gitarr som känns lite onödig. Mer roliga ljud än bra låt.

Njurmännen har fortsatt vara verksamma sedan 80-talet och dyker än idag upp i olika projekt, antingen som Njurmännen eller som Rotten Beak som de kallade sig senare i karriären.

De är ganska populära bland samlare och deras gamla skivor brukar vara rätt eftersökta. Därför var jag rätt nöjd när jag bärgade hem mitt exemplar från Tradera för 145 kronor.

Acid house-klassiker från 1988 producerad av Mark Moore. Tack vare denna låt kröp acid house upp ur undejorden och placerade sig högst upp på listorna. Nu följde rave-kultur och second summer of love.

Personligen tycker jag att  den här låten och genren räddade  slutet av 80-talet från musikalisk död. I övrigt var det bara power-ballader och annan svulstig, sönderproducerad pop. Äntligen kom det något som kändes nytt och som verkade lite farligt med hemliga jättefester och drogromantik. Dessutom blev jag kär i soundet från de knorriga och pulserande basgångar som skapades med bassynthen TB-303 från Roland.

För egen del blev det aldrig några raves eller droger. Dock hördes den här låten hela vägen till Gävle, där jag då bodde, där den gav extra energi till dansgolvet på Wictoria. Minns att jag och en kompis brukade dansa en vild dans till denna som innefattade höga bensparkar och annat konstigt. En grym låt som gav massor av energi och skapade röj på dansgolv. Ljuva minnen.

Mitt exemplar hittades i en fyndback på Mynt & Musik för en femma.

Det Italienska synthbandet Pankow bildades i Florens 1982. De var det första synthbandet från Italien som nådde framgång utanför Italien och som turnerade både i Europa och USA. 1982 debuterade de på en splitsingel tillsammans med gruppen Diaframma. Det skulle dröja till 1987 innan debutalbumet Freiheit für die sklaven släpptes på bolaget Contempo records.

Pankows sound är primitivt och minimalistiskt. Ofta monotona trumrytmer med någon enkel bas eller melodislinga, samt lite pålagda ojud eller ljudeffekter. Sångaren Alex Spalck har ett säreget och teatraliskt uttryck som lyfter de enkla låtarna. Han blandar tyska med engelska och får ofta till underfundiga texter.

Inledande Gimme more är en av favoriterna från skivan. En smattrande bastrumma, lite andra trummor och metalliska syntljud samt Alex sång är allt som behövs för att få till en höjdarlåt. Spår 3, Girls and boys är en cover på en Prince-låt som är trogen Prince electrofunk, men som ändå blir en riktigt bra Pankow-låt. Sickness takin' over och Touch - I'm your bastard är också låtar som höjer sig lite över resten.

Det enda spår som känns tveksamt på skivan är In heaven som känns lite fånigt flummig. Det som ursäktar den lite är att den är inspirerad av David Lynch film Eraserhead.

Överhuvudtaget känns Pankow som ett band med massor av integritet, och ett band som hittade en egen fåra vid sidan av den både den tyska och brittiska synthvågen. Allt från val av inspirationskällor, konstnärer till skivomslag (Schweiziska  konstnären Giger som bland annat formgav Alien-monstret) och till producenter. Freiheit... är producerad av Adrian Scherwood som drev On-U-Sound labeln.

Pankow är ett band som jag tycker borde framhållas mer och få erkännande som innovatörer och utvecklare av den elektroniska musiken. Freiheit für die sklaven borde vara en referensskiva hos alla älskare av synthmusik. Kul att äntligen ha en vinylversion i den egna skivsamlingen.

1968 lämnade Wayne hemstaden Dallas för New York där han spelade teater och samarbetade med Andy Warhol. 1972 påbörjades den musikaliska karrirären med bandet Queen Elizabeth som var ett tidigt glamrockband som blev signat av David Bowies management.

1977 åkte Wayne till London och blev en del av den tidiga punkscenen där. 1978 släpptes EP:n Blatantly offensive och den lever upp till namnet. Många av Waynes texter är rätt fräcka och i slutet av 70-talet kan jag tänka mig att titlar som Fuck off och Toilet love höjde en del ögonbryn. Att Wayne var transexuell och uppträdde som kvinna bidrog nog också till en del uppmärksamhet. Från 1979 ändrade Wayne namnet till Jayne och ser sig själv som kvinna sedan dess.

Faran med den här typen av texter är att de lätt blir barnsligt och tramsigt. Fast den balanskonsten klarar Wayne fint med rätt attityd och glimten i ögat. Att det inte var helt sjävklart att förknippas med texterna kan man se på att producenten Martin Birch (känd för att ha producerat Deep Purple och Iron Maiden) bara står med eget namn på låten Night time. De övriga tre är producerade under pseudonymet Mervyn Slime.

EP:n är ett litet fynd och tilltalar mig verkligen både musikaliskt och attitydsmässigt. Musiken är mer mot garage- eller glamrock än 77-punk, dock är attityden väldigt punk. En bra mix av det brittiska och amerikanska soundet. Eftersom Wayne även har ett teatraliskt sätt att framföra sången drar jag även paralleller till Alice Cooper.

Bäst är låten är Night Time som har ett underbart riff och driv. Mest känd från skivan är låten F*** off som är rätt traditionell rock'n'roll, men med en superkaxig text. Rock'n'roll känslan i låten förstärks av boogie-woogiepianot som spelas av en ung Jools Holland som gjorde sitt första studiojobb åt The Electric Chairs. Även låten Toilet love är riktigt bra medan avslutande låten Mean mutha f***in' man bara får godkänt.

Mitt exemplar inhandlades via Tradera för 40 kronor.

Money är en riktig italorökare producerad av Tess, även känd som Fancy, (Slice me nice). Låter retro på rätt sätt och ljudbilden är nästan identisk med Mike Mareen's lika underbara låt Love Spy.
http://vinyljakten.blogg.se/2009/february/mike-mareen-love-spy.html

Kul att se att piratmodet var gångbart även innan Depp gjorde det fascinalbelt med Pirates of the Caribbean-filmerna. Oavsett vad man tycker om klädstilen så är den här låten guld för dansgolvet.

Mitt exemplar köptes via Tradera för 39 kronor.

Det här är nog ett av mina favoritköp det senaste året. Klassisk italodisco från det magiska året 1984. Svenskt hantverk, men större i Italien och på europeiska discotek än hemma i Sverige. En liten pärla med underbart sound, oktavbas och dansanta rytmer. Jag tycker den är oemotståndlig, och dessutom har den ett helt underbart omslag.

Fick mitt exemplar via Tradera, men minns inte vad jag betalade. Tror det var någonstans kring 60-80 kronor. Hur som helst så var det ett fynd.

Trots att FPM Klan får ståta med sitt namn på framsidan är detta en split EP med tre andra band. FPM Klan är alla tre banden tillsammans; F= Fatigue, P= Polikarpow och M= Muzak. Inget av banden har gjort något större väsen av sig utöver denna gemensamma EP som släpptes 1990.

Muzak inleder med en låt som börjar minimalistiskt och har en ganska trevlig vers. Tyvärr trasas den känslan sönder när den forcerade refrängen inleds och förstör hela låten. Trist på en trevlig start.

FPM-låten som är bandens gemensamma projekt är ok, men inte mer än så. Långsam... näe, släpig EBM som kanske hade varit något att ha om produktionen varit snäppet bättre. Soundet är katastrofalt.

Fatigues bidrag är mörk industri. Funkar hyfsat med distad och plågad sång över musik som får en att tänka på någon klaustrofobisk skräckrulle.

Polikarpow är min favorit på skivan. Efter en fruktansvärd inledning kommer en helt underbar liten EBM-låt med massor av kaxig attityd. Nog den enda låten på skivan jag kommer att återvända till då och då... och då kommer jag att editera bort introt.

Rolig skiva att ha i arkivet. Fanns i nyskick hos Hot Stuff som med jämna mellanrum hittar kartonger med gamla släpp. Fick den för 39 kronor. http://www.hotstuff.se/

Trevlig ganska tidstypisk italo disco från 1985. Soundet är typiskt cheezy och vore det inte för att Feel the drive är en riktigt bra låt skulle den här 12" inte vara mycket att hänga i julgranen. Gillar man synthljud liknande dom i låten Axel F från Snuten i Hollywood kan man även kolla in låten Watch out som har ett liknande sound.

Den dominerande personen i detta projekt tycks vara Aldo Martinelli som tillsammans med Fabrizio Gatto utöver Doctor's Cat även gjorde musik under namnen Cat Gang och African Business. I Doctor's Cat tar de även hjälp av Simona Zanini på sång.

Mitt ex fick jag via Tradera för 70 kronor.

Det här är en rätt udda låt som bygger på någon form av militärt marschtempo, iklusive flöjt, som för tankarna till karoliner som är på väg till slagfältet. I kombination med lätt forcerad sång, mäktiga körer och en trevlig synthbas så har ni ett framgångsrecept för en hit från 1983.

Denna udda pärla med gruppen Kissing the Pink slog sig in på englandslistans top 20 och fick framträda i programet Top of the Pops två gånger.

Mitt fina exemplar hittade jag på Snickars i Stockholm och fick punga ut med 85 kronor.
http://vinyljakten.blogg.se/2009/march/snickars-records.html

Det var länge sedan jag skrev om riktig punk på vinyljakten. Men mer punk än så här kan det väl nästan inte bli.Tidiga Exploited är nästan som ett koncentrat av 77-punken och en utveckling av den.

Dead cities från 1981 gjorde att bandet fick uppträda på listprogrammet Top of the Pops och de slog snabbt igenom och blev ledande inom den andra punkvågen. Min absoluta favoritlåt med bandet, Class war finns med på denna singel, och är en underbar punkexplosion som varar i knappt två minuter.

Året efter Dead cities släpptes detta gulmålade monster. Attack är en skön punklåt, men det är låten Alternative som har det där lilla extra.

Mitt exemplar hittade jag i en back på Wordmusic Oasis och fick betala en femtiolapp för den.
http://vinyljakten.blogg.se/2008/november/worldmusic-oasis.html

Den här kom ut samma år som Attack / Alternative (1982), men jag håller den inte lika högt som de andra två singlarna. Men då Exploited på den här tiden höll löjligt hög lägsta nivå är det ändå ingen dålig singel.

Mitt exemplar hittade jag i en back på Wordmusic Oasis och fick betala en femtiolapp för den.
http://vinyljakten.blogg.se/2008/november/worldmusic-oasis.html

Patrick Cowley var en pionjär inom elektronisk dansmusik och gjorde musik i samma anda som Giorgio Moroder. I slutet av 70-talet flyttade han från New York till San Francisco där han träffade artisten Sylvester som var nyfiken på hans innovativa idéer med synthbaserad musik. Patrick ingick i Sylvesters band och de skrev mycket musik tillsammans. Så småningom fick de en stor hit på dansgolven med låten Do you wanna funk.

1981 släppte Patrick låten Menergy som var en hyllning till San Franciscos gay-scen. Låten är en elektronisk discodänga med en nästan rymdaktig ljudbild. Defenitivt något att kolla in för alla som är intresserade av elektronisk musik.

På grund av AIDS blev Patricks karriär inte längre än ett par år. På den korta tiden hann han dock producera flera underbara discolåtar med artister som Sylvester och Paul Parker. Han har även gjort en nästan 16 minuter lång remix av Donna Summers klassiska discodänga I feel love. Den 12:e november 1982 dog han av sviterna av AIDS bara 32 år gammal.

Mitt exemplar av denna skiva inhandlades på Snickars i Stockholm för 85 kronor.

Namnet är taget från låten Do the Mussolini Headkick som släpptes av bandet Cabaret Voltaire redan 1978. Namnet för också tankarna till de teman som gruppens texter handlar om ; krig, fascism, fundementalism och andra mörkerkrafter hos kollektivet mänskligheten.

En rolig detalj på skivomslaget är att bandet skriver en text där de klagar över att ha blivit kallade ett politiskt band och sedan gör ett starkt politiskt uttalande. Vet inteom det är någon skruvad form av humor eller någon konstig omedvetenhet eller ovilja kring att vara ett politiskt band. (Som att man kan välja att inte vara politisk?!)

Ljudmässigt har denna skiva åldrats ganska illa sedan den släpptes 1990. Gitarrsoundet är horribelt dåligt och hela ljudbilden ganska grötig. Dock finns det ett par låtar där man struntar i ljudbilden för att det helt enkelt är jävligt bra låtar. Låten Get out är hård och skitig och gör vad den ska göra. Låten Empire är en riktig pärla, och bara den gör det värt att skaffa skivan. Här är allt bra, från den arabiskinfluerade inledningen till den allsångsvänliga refrängen. Dessutom är det en låt det går att dansa till.

Mitt exemplar av Blood on the flag köptes via Discogs för en hundring.

Det här är en riktig synthklassiker från 1983. Digital Emotion var en holländsk trio som fick sin största hit med denna låt. Kan höras spelas än idag på dansgolv med elektronisk musik. Riktigt skönt 80-tals sound som håller än idag.

Släpp från legendariska synthbolaget Zoth Ommog från 1990. Klassisk EMB-rökare från tyskarna i Armageddon Dildos som släppte några riktigt klassiska EBM-spår i början av karriären. Det kommer nytt ifrån dessa gubbar fortfarande lite då och då, men så bra som de var kring 1990 lär de aldrig bli igen. En klassiker!

Mitt ex fick jag via Tradera där den kostade mig 66 kronor. Ett riktigt fynd!

Klassiskt soul, R&B, funkband som startade som studiomusiker hos Stax Records. De var även legenden Otis Reddings livemusiker. 1984 spelade de in denna elctrofunkiga låt som jag tror skulle fungera på dansgolven än idag. En låt för alla som gillar elektronisk funk á la Prince och liknande artister.

Nu när systrarna Päivärinta har återvänt från axelvaddarnas tid och är högaktuella igen med Melodifestivalen påminns jag om deras stora hit Oh mama. Den enda låt jag tyckt varit riktigt bra på systrarnas reportoar. Låten skrevs av Tim Norell och Ola Håkansson. De två tillsammans med Alexander Bard var som en svensk version av den brittiska låtskrivartrion Stock, Aitken & Waterman som spottade ur sig hits i slutet av 80-talet. Likaså gjorde den svenska trion som bland annat skrev låtar till Troll, Army of lovers, Tone Norum och Pernilla Wahlgren m.fl. Önskar Lili & Sussie lycka till i andra chansen på lördag.

Mitt ex av skivan fick jag tag på för en femma på CD-centralen

Den här spelas in av Sator när de jobbar med sitt första album efter att de släppt namnet Sator Codex. Den spelades mest in som ett skämt, men när skivbolagsbossen på Radium Records fick höra den bestämde han att den skulle släppas som singel. Första utgåvan sålde slut på nolltid, trots att skivomslaget föreställande ett naket kvinnosköte. Omslaget ställde dock till problem hos visa säljare. Skivbolaget löste problemet genom att vända ut-och-in på omslaget så att den anstötliga bilden istället fanns på insidan. Bara att kränga tillbaka omslaget om du vill att omslaget ska se ut som bandet tänkte sig den. (Omslaget är bara ihopvikt och inte klistrat.)

Låten hjälpte att sätta fart på Sators karriär, men efter ett tag var killarna rejält trötta på att behöva spela låten under deras spelningar. De stod ut i två år innan de tyckte att skämtet var över för deras del.

B-sidan Pigvalley beach är en rak, snabb låt i Ramones-anda. Mer ok än bra. Mitt exemplar av denna skiva hittade jag på en skivmässa och fick betala en femtiolapp för den.

Det här är en riktigt rolig skiva för alla som gillar Italodisco. Låten är uppenbraligen inspirerad av myten kring den syndiga svenska flickan, och kanske har kompositören Franco Scopinich träffat någon kurvig blondin i Ibiza i början av 80-talet som inspirerat honom. Hur kom han på att döpa mixen till En fågel i hand är bättre än tio i skògen?

Låten är både catchy och kitschig. Jag gillar dess tidiga exempel på Italodiscolåtar, då syntharna lät bättre och soundet var tyngre i början av 80-talet. Efter cirka '84 utvecklas soundet mot mer plastiga ljud och det låter allt mer Buttericks om Italodiscon. Men det här är ett bra exempel på hur jag tycker Italodisco ska låta.

Denna skiva beställdes genom Discogs och jag fick betala cirka 150 kronor för den. Har senare upptäckt att Superradio records fortfarande existerar och att de säljer denna skiva och lite andra gamla godingar från sin gamla katalog.

http://www.superradiorecords.com/

Det här var ett roligt chansköp. Neon Neon är en ganska långsam poplåt från 1981 med en fet, knorrig synthbas. Enda släppet jag känner till från Adrian Lee under eget namn. Adrian är annars en studiomusiker som bland annat spelat med Mike and the Mechanics. B-sidan är en helt annan historia och genre. Går inte ens att gissa sig till att de två låtarna ska finnas med på samma skiva då B-sidan snarare är experimentell jazz/rock i värsta Frank Zappa-anda.

Kul låt som jag hittade i fyndlådan på Emmaus-Björkå för en femma.

Det här är en riktigt tidig Bobby Orlando( http://vinyljakten.blogg.se/2009/january/bobby-o-she-has-a-way.html ) från 1980. Låter fortfarande väldigt fräscht och produktionen skulle platsa än idag på ett band som exempelvis The Sounds. Inte konstigt att Roni Griffith varit en stor influens för bland annat den brittiska Electro Clash vågen.

Mondo Man är en stadig poplåt med agentstuk. Bas-slingan är väldigt effektiv och får genast igång nacken att nicka i takt med musiken. Blev förälskad i denna låt första gången jag hörde den. Även B-sidan Hot lover är en fantastisk låt. Väldigt Blondie-influerad och lite mer up-tempo än A-sidan.

Köpte mitt ex via Discogs för cirka en femtiolapp.