Vinyljakten

Sidoprojekt av André Schmechta från X-Marks the Pedwalk som jag skrev om i förra blogginlägget.
http://vinyljakten.blogg.se/2009/april/x-marks-the-pedwalk-freaks.html 

U-Tek är betydligt mer klubbanpassat och skapat direkt för dansgolvet. Energifull musik som får en på gott humör. Das mass der dinge är en låt som jag mer än gärna skulle svänga mina lurviga till.

1987 skapade André Schmechta och kompisen Jörg Böhme bandet Scarecrow och började få uppmärksamhet i tyskland. De signades till bolaget Technodrome International och släppte en 12". En av medarbetarna på skivbolaget ville starta eget bolag och ta med sig Scarecrow. Fast då blev de tvugna att byta namn på bandet på grund av kontraktet med Technodrome. På så sätt ombildades Scarecrow till X-Marks the Pedwalk och hamnade på det nystartade bolaget Zoth Ommog.

Albumet Freaks släpptes 1991 och innehåller bland annat bandets enda större hit Abattoir. Soundet låter som en korsning av Front 242 och Skinny Puppy; hårt, industriellt men också med dramatiska, filmiska inslag.

Min favorit på skivan är hitten Abattoir som funkar riktigt bra. Repression är en annan favorit där de fått ihop det bra med en väldigt enkel bas och diverse samplingar från (vad jag tror är) olika tal om frihet/förtryck. Änven låten Battered Babies är en av favoriterna. I övrigt tycker jag skivan är rätt ojämn och bitvis lite flummig i ljudbilden. Definitivt en skiva som kräver lite av lyssnaren och som kräver rätt humör för att fungera.

Mitt exemplar köptes via Tradera för 66 kronor.

Dance or dies sjävbetitlade minialbum var första släppet på tyska bolaget Machinery Records. Machinery Records bildades av Jor 1989 i Berlin. Bolaget, som även hade bandet And One under sitt tak, skulle bli betydelsefullt bland annat för att sprida elektronisk musik till östtyskland efter murens fall.

Dance or Dies sound är mörkt och tungt. Tyngden i musiken accentueras ytterligare av sångaren Gary Wagners mörka domedagsröst. Trots all tyngd och mörker är det ändå i grunden dansmusik  som gör sig väldigt bra på det elektroniska dansgolvet.

En favorit på skivan är Candy Jungle som påminner rätt mycket om tidiga A Split Second. Monoton bas-slinga, smattrande pukor och bombastiska synthar. Låten Dance or die är en klassiker med sin lite ovanliga kyrkorgel som ljuder genom hela låten. Lite som om Bach gjort techno. Den låten passar nog ghotarna lika bra som syntharna. Överhuvudtaget en väldigt bra skiva utan något bottennapp.

Mitt exemlpar fick jag tag på under en skivmässa. Minns inte exakt vad jag betalade för den, men tror det var kring 150 kronor.

Njurmännen började sin historia i Linköping någon gång 1983 -84. 1984 släpptes kasseten Vem är Paul? och sedan dess var stenen i rullning. Efter diverse kassetter släppte de singeln She's a fucker 1987.

Njurmännen är ett band som inte räds att experimentera med både ljud och musikaliska infall. I det ljuset kan man nog säga att låten She's a fucker är en rätt hittig låt för att vara av Njurmännen. Framförallt gillar jag sången på låten som är väldigt soulig. I övrigt bygger låten på en ganska enkel men effektiv bas-slinga som driver låten framåt. Ljudet är rått lite ruffigt, precis som man vill ha det i en äkta råsynth-låt.

Chinese junkies är ett flummigare nummer med en gnisslande gitarr som känns lite onödig. Mer roliga ljud än bra låt.

Njurmännen har fortsatt vara verksamma sedan 80-talet och dyker än idag upp i olika projekt, antingen som Njurmännen eller som Rotten Beak som de kallade sig senare i karriären.

De är ganska populära bland samlare och deras gamla skivor brukar vara rätt eftersökta. Därför var jag rätt nöjd när jag bärgade hem mitt exemplar från Tradera för 145 kronor.

Acid house-klassiker från 1988 producerad av Mark Moore. Tack vare denna låt kröp acid house upp ur undejorden och placerade sig högst upp på listorna. Nu följde rave-kultur och second summer of love.

Personligen tycker jag att  den här låten och genren räddade  slutet av 80-talet från musikalisk död. I övrigt var det bara power-ballader och annan svulstig, sönderproducerad pop. Äntligen kom det något som kändes nytt och som verkade lite farligt med hemliga jättefester och drogromantik. Dessutom blev jag kär i soundet från de knorriga och pulserande basgångar som skapades med bassynthen TB-303 från Roland.

För egen del blev det aldrig några raves eller droger. Dock hördes den här låten hela vägen till Gävle, där jag då bodde, där den gav extra energi till dansgolvet på Wictoria. Minns att jag och en kompis brukade dansa en vild dans till denna som innefattade höga bensparkar och annat konstigt. En grym låt som gav massor av energi och skapade röj på dansgolv. Ljuva minnen.

Mitt exemplar hittades i en fyndback på Mynt & Musik för en femma.

Det Italienska synthbandet Pankow bildades i Florens 1982. De var det första synthbandet från Italien som nådde framgång utanför Italien och som turnerade både i Europa och USA. 1982 debuterade de på en splitsingel tillsammans med gruppen Diaframma. Det skulle dröja till 1987 innan debutalbumet Freiheit für die sklaven släpptes på bolaget Contempo records.

Pankows sound är primitivt och minimalistiskt. Ofta monotona trumrytmer med någon enkel bas eller melodislinga, samt lite pålagda ojud eller ljudeffekter. Sångaren Alex Spalck har ett säreget och teatraliskt uttryck som lyfter de enkla låtarna. Han blandar tyska med engelska och får ofta till underfundiga texter.

Inledande Gimme more är en av favoriterna från skivan. En smattrande bastrumma, lite andra trummor och metalliska syntljud samt Alex sång är allt som behövs för att få till en höjdarlåt. Spår 3, Girls and boys är en cover på en Prince-låt som är trogen Prince electrofunk, men som ändå blir en riktigt bra Pankow-låt. Sickness takin' over och Touch - I'm your bastard är också låtar som höjer sig lite över resten.

Det enda spår som känns tveksamt på skivan är In heaven som känns lite fånigt flummig. Det som ursäktar den lite är att den är inspirerad av David Lynch film Eraserhead.

Överhuvudtaget känns Pankow som ett band med massor av integritet, och ett band som hittade en egen fåra vid sidan av den både den tyska och brittiska synthvågen. Allt från val av inspirationskällor, konstnärer till skivomslag (Schweiziska  konstnären Giger som bland annat formgav Alien-monstret) och till producenter. Freiheit... är producerad av Adrian Scherwood som drev On-U-Sound labeln.

Pankow är ett band som jag tycker borde framhållas mer och få erkännande som innovatörer och utvecklare av den elektroniska musiken. Freiheit für die sklaven borde vara en referensskiva hos alla älskare av synthmusik. Kul att äntligen ha en vinylversion i den egna skivsamlingen.

1968 lämnade Wayne hemstaden Dallas för New York där han spelade teater och samarbetade med Andy Warhol. 1972 påbörjades den musikaliska karrirären med bandet Queen Elizabeth som var ett tidigt glamrockband som blev signat av David Bowies management.

1977 åkte Wayne till London och blev en del av den tidiga punkscenen där. 1978 släpptes EP:n Blatantly offensive och den lever upp till namnet. Många av Waynes texter är rätt fräcka och i slutet av 70-talet kan jag tänka mig att titlar som Fuck off och Toilet love höjde en del ögonbryn. Att Wayne var transexuell och uppträdde som kvinna bidrog nog också till en del uppmärksamhet. Från 1979 ändrade Wayne namnet till Jayne och ser sig själv som kvinna sedan dess.

Faran med den här typen av texter är att de lätt blir barnsligt och tramsigt. Fast den balanskonsten klarar Wayne fint med rätt attityd och glimten i ögat. Att det inte var helt sjävklart att förknippas med texterna kan man se på att producenten Martin Birch (känd för att ha producerat Deep Purple och Iron Maiden) bara står med eget namn på låten Night time. De övriga tre är producerade under pseudonymet Mervyn Slime.

EP:n är ett litet fynd och tilltalar mig verkligen både musikaliskt och attitydsmässigt. Musiken är mer mot garage- eller glamrock än 77-punk, dock är attityden väldigt punk. En bra mix av det brittiska och amerikanska soundet. Eftersom Wayne även har ett teatraliskt sätt att framföra sången drar jag även paralleller till Alice Cooper.

Bäst är låten är Night Time som har ett underbart riff och driv. Mest känd från skivan är låten F*** off som är rätt traditionell rock'n'roll, men med en superkaxig text. Rock'n'roll känslan i låten förstärks av boogie-woogiepianot som spelas av en ung Jools Holland som gjorde sitt första studiojobb åt The Electric Chairs. Även låten Toilet love är riktigt bra medan avslutande låten Mean mutha f***in' man bara får godkänt.

Mitt exemplar inhandlades via Tradera för 40 kronor.

Money är en riktig italorökare producerad av Tess, även känd som Fancy, (Slice me nice). Låter retro på rätt sätt och ljudbilden är nästan identisk med Mike Mareen's lika underbara låt Love Spy.
http://vinyljakten.blogg.se/2009/february/mike-mareen-love-spy.html

Kul att se att piratmodet var gångbart även innan Depp gjorde det fascinalbelt med Pirates of the Caribbean-filmerna. Oavsett vad man tycker om klädstilen så är den här låten guld för dansgolvet.

Mitt exemplar köptes via Tradera för 39 kronor.

Det här är nog ett av mina favoritköp det senaste året. Klassisk italodisco från det magiska året 1984. Svenskt hantverk, men större i Italien och på europeiska discotek än hemma i Sverige. En liten pärla med underbart sound, oktavbas och dansanta rytmer. Jag tycker den är oemotståndlig, och dessutom har den ett helt underbart omslag.

Fick mitt exemplar via Tradera, men minns inte vad jag betalade. Tror det var någonstans kring 60-80 kronor. Hur som helst så var det ett fynd.

Trots att FPM Klan får ståta med sitt namn på framsidan är detta en split EP med tre andra band. FPM Klan är alla tre banden tillsammans; F= Fatigue, P= Polikarpow och M= Muzak. Inget av banden har gjort något större väsen av sig utöver denna gemensamma EP som släpptes 1990.

Muzak inleder med en låt som börjar minimalistiskt och har en ganska trevlig vers. Tyvärr trasas den känslan sönder när den forcerade refrängen inleds och förstör hela låten. Trist på en trevlig start.

FPM-låten som är bandens gemensamma projekt är ok, men inte mer än så. Långsam... näe, släpig EBM som kanske hade varit något att ha om produktionen varit snäppet bättre. Soundet är katastrofalt.

Fatigues bidrag är mörk industri. Funkar hyfsat med distad och plågad sång över musik som får en att tänka på någon klaustrofobisk skräckrulle.

Polikarpow är min favorit på skivan. Efter en fruktansvärd inledning kommer en helt underbar liten EBM-låt med massor av kaxig attityd. Nog den enda låten på skivan jag kommer att återvända till då och då... och då kommer jag att editera bort introt.

Rolig skiva att ha i arkivet. Fanns i nyskick hos Hot Stuff som med jämna mellanrum hittar kartonger med gamla släpp. Fick den för 39 kronor. http://www.hotstuff.se/

Så trist att en sådan här lag tvingas fram av pengagiraga musikbolag.

Önskar att de stora skivbolagen hade en lite mer självkritisk inställning till varför de säljer allt mindre skivor och att deras ställning är hotad. Själv är jag en flitig musikköpare som faktiskt älskar att ha både CD-skivor och vinlyler hemma i bokhyllan. Men jag har även använt internet flitigt och laddat ner musik för att "smaka" på den och kunna hitta nya favoriter. Det jag verkligen tyckt om har jag sedan gått och betalat för och införlivat i musiksamlingen.

Men rätt många gånger tar det emot att köpa en skiva, famförallt om det är hippa artister på något jättebolag. För ofta betalar jag väldigt dyra pengar och får väldigt få bra låtar. För hur många skivor försöker inte sälja ett album med en massa skit och en radiohit. Hiten är producerad och skriven av demonproducenter och de hippaste låtskrivarna, medan resten av materialet är ihopsatt från skivbolagets jättehög med mediokra låtar, som dessutom får produceras av någon ljudtekniper prao. Så det är lätt att bli beviken när man betalat 200 kronor för en bra låt och ca 15 skitlåtar.

Förr i tiden hade jag kunnat nöja mig med att köpa singeln, men produceras knappt längre eftersom den ansågs för olönsam. Näe, det är 200 eller inget som gäller, oavsett kvalitet.

En annan konstig detalj. Skivorna bli allt billigare att producera. Banden hyr inga dyra studios och spelar i princip in allt hemma eller i repstudion. Själva plastiten har alltid varit billig och vinstmarginalerna per producerad skiva torde ha minskat över åren. Synd att det sällan märks på skivpriset.

Näe, det var länge sedan det producerades klassiska album som Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, Pet Sounds, Billion dollar babies eller varför inte Thriller. Helgjutna album utan utfyllnad och konstigheter. Kanske inte så konstigt att ungdomarna idag inte är så intresserade att betala för musik, de har nog aldrig upplevt att ett liknande album släppts under deras levnad. Så hur ska de kunna veta att det faktiskt finns skivor som det är värt att betala för.

Kanske skulle skivbolagen ha en chans om de styrdes av musikälskare som ville sälja och sprida musik, men nu verkar de styras av giriga pengaälskare som bara är intresserad att tjäna så mycket på sina köpare som möjligt. Tack och lov kommer dessa bolag ändå inte att ha någon betydelse i framtiden. Banden kan genom internet ändå nå sin publik och sälja sina skivor själva utan giriga mellanhänder. Låt bolagen falla, musiken kommer att bestå.

Till sist en hälsning till alla stora musikbolag som jagar fildelare. Det går inte att hota sig till kunder. Jag har gett er  en massa pengar genom åren, men fortsätter ni med dessa maffiametoder kommer jag inte att köpa en enda produkt till från er i framtiden. Däremot kommer jag att fortsätta köpa skivor direkt från artiser och från alla småbolag där ute som ger ut musik för att de älskar den.