Vinyljakten

1968 lämnade Wayne hemstaden Dallas för New York där han spelade teater och samarbetade med Andy Warhol. 1972 påbörjades den musikaliska karrirären med bandet Queen Elizabeth som var ett tidigt glamrockband som blev signat av David Bowies management.

1977 åkte Wayne till London och blev en del av den tidiga punkscenen där. 1978 släpptes EP:n Blatantly offensive och den lever upp till namnet. Många av Waynes texter är rätt fräcka och i slutet av 70-talet kan jag tänka mig att titlar som Fuck off och Toilet love höjde en del ögonbryn. Att Wayne var transexuell och uppträdde som kvinna bidrog nog också till en del uppmärksamhet. Från 1979 ändrade Wayne namnet till Jayne och ser sig själv som kvinna sedan dess.

Faran med den här typen av texter är att de lätt blir barnsligt och tramsigt. Fast den balanskonsten klarar Wayne fint med rätt attityd och glimten i ögat. Att det inte var helt sjävklart att förknippas med texterna kan man se på att producenten Martin Birch (känd för att ha producerat Deep Purple och Iron Maiden) bara står med eget namn på låten Night time. De övriga tre är producerade under pseudonymet Mervyn Slime.

EP:n är ett litet fynd och tilltalar mig verkligen både musikaliskt och attitydsmässigt. Musiken är mer mot garage- eller glamrock än 77-punk, dock är attityden väldigt punk. En bra mix av det brittiska och amerikanska soundet. Eftersom Wayne även har ett teatraliskt sätt att framföra sången drar jag även paralleller till Alice Cooper.

Bäst är låten är Night Time som har ett underbart riff och driv. Mest känd från skivan är låten F*** off som är rätt traditionell rock'n'roll, men med en superkaxig text. Rock'n'roll känslan i låten förstärks av boogie-woogiepianot som spelas av en ung Jools Holland som gjorde sitt första studiojobb åt The Electric Chairs. Även låten Toilet love är riktigt bra medan avslutande låten Mean mutha f***in' man bara får godkänt.

Mitt exemplar inhandlades via Tradera för 40 kronor.