Deep Purple - In rock



Deep Purple - In rock
Format: 12"
Stil: Hårdrock
Label: Harvest
http://www.discogs.com/Deep-Purple-In-Rock/release/1363014

A1  Speed king
A2  Bloodsucker
A3  Child in time
B1  Flight of the rat
B2  Into the fire
B3  Living Wreck
B4  Hard lovin' man


In rock
var Deep Purples fjärde studioskiva, men den första med den klassiska Mk II sättningen. Bandet var Jon Lord på orgel, Ian Paice på trummor, Roger Glover på bas, Ritchie Blackmore på gitarr och Ian Gillan på sång.

Bandet har alltid varit ett "musikerband" och alla instrumenten trakteras av virituoser. I bandets sämsta stunder leder det till musikonani och mer teknik än känsla. Det tycker jag dock inte det finns mycket av på denna skiva, även om respektive musikers insats är både imponerande och tekniskt briljant även här. Skivan präglas ändå mest av hunger, ungdomligt bravado och massor av musikalisk lekfullhet. Det känns som om bandet har haft jävligt roligt när de spelat in den här skivan.


Låten Child in time är i det närmaste magisk och jag får än idag gåshud av Ians röst i de höga partierna. Älskar även orgelintrot och duellen mellan orgel och gitarr i den explosiva mittdelen av låten.

En annan klassiker är inledande låten Speed king där bandet levererar en astight rocklåt och Ian Gillan sjunger en text som är ett hopplock av textrader från diverse klassiska rocklåtar. "Good Golly said little miss Molly when she was rockin' in the house of blue light."

En personlig favorit från skivan är Flight of the rat. Högoktanig upp-tempo låt med skönt riff och snygga slingor från Blackmores gitarr. Jon Lord bjuder också på ett distat orgelsolo mitt i låten som är grymt bra.

En grymt bra skiva utan ett enda svagt spår. Soundet är än idag helt suveränt och samspelet på skivan är magiskt. Ian Gillan har aldrig sjungit bättre, Blackmores lekfulla dueller med Lord är magiska och stabilare rytmsektion än Glover och Paice går nog inte att uppbringa.

Mitt exemplar av skivan har jag haft i min ägo sedan tonåren. Hittade den i min morbors frus skivback, och bad att få spela den varje gång jag var på besök hos dom. Eftersom hon var lagom glad åt att behöva lyssna på den när jag hälsade på tyckte hon till slut att det var bäst att jag tog med den hem. Tack för en suverän skiva som jag fortfarande lyssnar på när jag vill höra riktigt bra hårdrock.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0